Livet är orättvist!
Det är inte förrän det brakar samman, som man inser hur skört livet är och hur mycket folk i ens närhet faktiskt betyder. För vissa slutar det alldeles för tidigt, och det är så förbannat jävla orättvist! Och vissa beslut ska man inte behöva fatta. Vare sig man är 19 eller 50. Bara tanken på att det vore jag, jag som satt där i hennes skor får mig att må illa. Så jag gör det enda jag kan göra. Jag skickar all min kärlek, och alla mina tankar till Tallinn och till Luxemburg. Allting annat runtom mig känns rätt så avlägset och oviktigt just nu. Allting handlar om perspektiv..
Önskar att jag kunde tygla mitt ibland hetsiga temperament lite bättre. Tänk att behöva skiljas och det sista man minns är ilska?
Nu ska jag styra mot Hejdbacken, och spendera tid med min älskade familj <3
Kommentarer
Trackback
